livsvisdomsmässigt befinner vi människor oss fortfarande på en bred aveny av försuttna - för att inte säga förruttnade – möjligheter, och vi förmår inte ens att ta vara på de råd som det sköna och förföriska landskapet med silversked matar oss med i sömnögonblicket.

som om det periskop i vilket vi tidigare skymtade horisonten nu korkats igen och vi i brist på bättre accepterat det fejkade kalejdoskop som ubåtsamiralen slängt åt oss som tröst.

som om vi en gång för alla diskvalificerat oss själva från den intergalaktiska frågesport där tingens ordning gång på gång kullkastas, för att i nästa moment återupprättas, och av domare och publik tillsammans kastas tillbaka in i ringen.

som om dvärgarna, snarare än snövit, varje afton innan den goda fen dyker upp reser sig framför en spegel av pärlemor, betraktar sig själva och utbrister: kvarnstenen är borta!