driver omkring på stan och är en seriefigur - en gammal orkeslös soptunnetömmare eller kanske en hundjägare i ett tummat nummer av kalle anka & co. ger på eftermiddagen min inre spindel tillåtelse att ta del av detta själsliga krumbukteri. den hoppar hopprep med mina tvivel, tuggar sönder min noja och kramar mina hysteriska undanflykter så det krasar i skelettet. ser den spinna ett nät runt min vämjeliga ovisshet och hör den senare svära högt när hoppets fagra sousafoner råmar in vårnatten. jag gör allt för att minnas det jag tidigare försökte stoppa i mig. saknar högljutt sagovärldens ödmjuka spöken och sveper hastigt med underarmarna över öppna gravar, där stulna underverk vilar, i hopp om att undkomma korrumperad rättskipning.