i en av den argentinske regissörens enrico balimeris senare filmer visas i inledningsscenen utförligt hur en buktalare vinner en fjorton meter lång antiseptisk tandtråd på ett järnvägsslotteri.

buktalarens enda helt tama docka, en liten ringmärkt dvärgtätting med strutshuvud och kräftstjärt, som i studion stulit inte bara delar av rekvisitan, utan även i ett obevakat ögonblick försett sig med balimeris regissörsmegafon, och i ett ännu mer obevakat ögonblick tuggat i sig hans särkar, försöker i slow-motion efterapa den ritual som drog buktalaren bakåt genom åren.

den använder hela sin inneboende arsenal för att förverkliga de hemliga drömmar som den tillsammans med varenda statistkotte i ensemblen spenderat åratal till att förfina.

ett hus monteras upp vid sidan om horisonten, för att så att säga dölja det hål som där öppnar sig mot kosmos, och som släpper in både kalluft och rymdvirus.

resten av filmen tycks sväva i gränslandet mellan realistisk magi och den typ av demaskerad och tillrättalagd surrealism som föddes i de snötäckta delarna av heinrich himmlers inre landskap.