När jag kom till den här staden tyckte jag först att den såg trevlig ut. Målade parkbänkar, fontäner och ett träd så stort att om klättrade in i det så kom man aldrig ut. Man fick fortsätta leva sitt liv i trädets storslagna krona. Vilket inte är så dumt som det kanske låter. När allt kommer omkring - vad är det för fel på att vaggas till sömns i ett jättelöv, att dricka nektar ur ett hål i en gren, att vandra barfota över skrovlig bark eller att tillsammans med likasinnade måla näverakvarell om morgonen och sjunga kådans lov om kvällen?

Många sa att trädet lockade in människor i sig med falska löften om höga lotterivinster. Själv klättrade jag in av fri vilja. Kunde inte motstå blommande grenar och söta frukter.

Sedan dess är min huvudvärk försvunnen, som jag bland gröna löv.

vilar i mina händer och används oavbrutet, lägerkomendanten är mitt eget jag när du drömmer

början, mitten, slut, det är den rörelse jag förnimmer, det är den skadegörelse jag försöker omfamna.

jag är ett samvete. jag är i samma verklighet som du, och de fattiga som hungrar skeva i mörklagda tunnlar.

- åsikter, ord i strömmar – varje andetag, och varje självklar tanke, ett oförlåtligt brott mot inre och oskrivna lagar.

och jag vet inte hur jag skall kunna hjälpa dig nu, hur jag skall kunna surfa på den våg av förfining som bubblar i dig. hur jag skall kunna slå mynt av de esoteriska krafter, den ektoplasma, som flyter intill din mun.

min brottslighet, min kroniskt kriminella karaktär, är känd av båda könen. och de fåglar som åtrådde smulorna i min hand skall föra ut de små och mångas budskap i världen.

måtte jag få fortsätta med bara ett huvud, och aldrig förlora mig själv i kampen mot stenen.

ni som läser den här bloggen tror antagligen att jag lider av en psykisk sjukdom.

men så är det inte alls.

jag njuter av den varje sekund.

i en av den argentinske regissörens enrico balimeris senare filmer visas i inledningsscenen utförligt hur en buktalare vinner en fjorton meter lång antiseptisk tandtråd på ett järnvägsslotteri.

buktalarens enda helt tama docka, en liten ringmärkt dvärgtätting med strutshuvud och kräftstjärt, som i studion stulit inte bara delar av rekvisitan, utan även i ett obevakat ögonblick försett sig med balimeris regissörsmegafon, och i ett ännu mer obevakat ögonblick tuggat i sig hans särkar, försöker i slow-motion efterapa den ritual som drog buktalaren bakåt genom åren.

den använder hela sin inneboende arsenal för att förverkliga de hemliga drömmar som den tillsammans med varenda statistkotte i ensemblen spenderat åratal till att förfina.

ett hus monteras upp vid sidan om horisonten, för att så att säga dölja det hål som där öppnar sig mot kosmos, och som släpper in både kalluft och rymdvirus.

resten av filmen tycks sväva i gränslandet mellan realistisk magi och den typ av demaskerad och tillrättalagd surrealism som föddes i de snötäckta delarna av heinrich himmlers inre landskap.

begreppet saturday night fever kan förefalla slitet. men faktum är att mer än en rosenkindad discodrottning fortfarande inte ens fått av sig gummistövlarna, och då förstås så att säga fastnat halvvägs. utanför kroppen, flaxande som vingklippta gäss runt kulan.

på väg in i puberteten vägrade många att befatta sig med såväl esprit ruby boot som lacrosse wellinton tweed eller för den delen adora lady, och valde i stället tretorn sarek plus. fråga mig inte varför… jag är bara en enkel guttaperkakonnässör och alls ingen expert på detta försåtsminerade område...

många gick i samma veva över till speedway, något som förvånade sportradions volontärer så till den grad att de kontaktade den i grunden korrumperade, och av samvetslösa ringdomare infiltrerade, underrättelsetjänst som när det begav sig gick under benämningen wo-shoo-voodo men som senare i folkmun skulle komma att kallas skäggiga damens kommando.

de gick hårt fram. många tänker fortfarande på det. kan inte sova, drar regnrocken över sig. grubblar.

detta, vill jag lova, var en otrevlig stadjävel. gick en planlös runda. viftade men min pickadoll och frågade, ytterst hövligt, efter ett hölster att stoppa den i. möttes av höjda armar och försåtliga frågor av typen: hur många skott har du avlossat i dag? har du för vana att skjuta från höften? kanske skjuta först och fråga sen? och: är du den beväpnade hämnare världen väntat på evinnerligen och som klintan imiterade i mannen med oxpiskan? den som gav honom en oskar? och ville jag kanske också ha det? en oskar?

jag menar va fan svar man på sånt pissprat? tvi vale! det är ju så man kan spy! vapenvägrare hela bunten! fascistpacifister! de satte efter mig, en pöbelhop av värsta märke, och tvingade ned mig i den här kloaken. där jag nu sitter i godan ro och skriver detta. trådlösa nätverk finns även i avloppen, tydligen. och tur är väl det!

tro mig…när mörkret faller reser jag mig! inget blir sig likt efter detta....

livsvisdomsmässigt befinner vi människor oss fortfarande på en bred aveny av försuttna - för att inte säga förruttnade – möjligheter, och vi förmår inte ens att ta vara på de råd som det sköna och förföriska landskapet med silversked matar oss med i sömnögonblicket.

som om det periskop i vilket vi tidigare skymtade horisonten nu korkats igen och vi i brist på bättre accepterat det fejkade kalejdoskop som ubåtsamiralen slängt åt oss som tröst.

som om vi en gång för alla diskvalificerat oss själva från den intergalaktiska frågesport där tingens ordning gång på gång kullkastas, för att i nästa moment återupprättas, och av domare och publik tillsammans kastas tillbaka in i ringen.

som om dvärgarna, snarare än snövit, varje afton innan den goda fen dyker upp reser sig framför en spegel av pärlemor, betraktar sig själva och utbrister: kvarnstenen är borta!

driver omkring på stan och är en seriefigur - en gammal orkeslös soptunnetömmare eller kanske en hundjägare i ett tummat nummer av kalle anka & co. ger på eftermiddagen min inre spindel tillåtelse att ta del av detta själsliga krumbukteri. den hoppar hopprep med mina tvivel, tuggar sönder min noja och kramar mina hysteriska undanflykter så det krasar i skelettet. ser den spinna ett nät runt min vämjeliga ovisshet och hör den senare svära högt när hoppets fagra sousafoner råmar in vårnatten. jag gör allt för att minnas det jag tidigare försökte stoppa i mig. saknar högljutt sagovärldens ödmjuka spöken och sveper hastigt med underarmarna över öppna gravar, där stulna underverk vilar, i hopp om att undkomma korrumperad rättskipning.

en ovanligt vanlig afton på min kammare. lyssnar på the frameorks senaste och tittar på gamla vhs-filmer från när jag bara var en näve stor. mina föräldrar hade pippi på att filma mig i alla möjliga och omöjliga sitationer. jag har en hel hög liggande och jag vill gå igenom alla så att jag vet vilka jag skall föra över till digitlat fomat.

de föreställer mig i alla möjliga och omöjliga situationer, inklusive när dom pottränar mig. vilken tortyr det var! och sedan bilderna på mina kompisar som inte delar med sig av varken gungor eller karuseller. snacka om ogina glin. pottränar man barn nu för tiden?

när båda min föräldrar är borta och jag är ensam är det lättare att förvandla det gamla till digtalt. jag skall digitalisera allt! även den gamla sura mjölken i min jordkällare. och de andra mögelbelupna varorna likaså. jag skall jaga fram murmeldjur ur jorden och digitalisera dom, jag skall med milt våld trycka in alla de femton väderstreckens belackare i min dator så att de förvandlas till ettor och nollor. jag skall vissla fram en vargflock och när den anländer till min förstubro skall jag strö googlestoff över den så den stelnar till en .jpg-bild.