det vimlar av negrer i receptionen. långa gula svarta fyrkantiga och prickigt blå. ingen av dem har riktigt koll på vart vandringspokalen tagit vägen. Luckan är liksom stängd för dem.

Jag ler i mjugg där jag sitter hopkrupen inne i den. drucken av den torparglögg som i tidernas begynnelse skänktes i av en barbröstad barberare.

om alla tog sig för pannan och skrek ut sin avsky samtidigt så kanske detta skulle gå att stoppa. Då kanske förnuftet iförd döskallemask än en gång skull få chans att hålla sitt segertal...

för det är ju bönder vi talar om!